- Detta ämne har 1 svar, 1 deltagare, och uppdaterades senast för 3 veckor, 1 dag sedan av .
-
Ämne
-
Jag tror att många svenskar har märkt det: något har förändrats i kontakten med myndigheter de senaste 10–15 åren.
Förr upplevde många att Sverige byggde på samförstånd. Myndigheter, företag och medborgare kunde vara oense – men det fanns ofta en vilja att prata, förklara och hitta lösningar. Man kunde resonera.
Den svenska modellen har länge byggt på tillit. Vi har haft relativt platta organisationer, samtal i stället för ordergivning och en kultur där människor förväntas komma överens snarare än att bli överkörda.
Jag har själv arbetat internationellt, bland annat i miljöer kopplade till bilindustrin med tysk företagskultur. Där är hierarkier ofta tydligare: chefen pekar med hela handen och beslut går uppifrån och ner. Det är inte nödvändigtvis fel – bara annorlunda.
Men frågan måste få ställas: Har Sverige underskattat hur olika synen på auktoritet, stat och myndighetsutövning faktiskt kan vara?
När människor kommer från samhällen där myndigheter präglas av rädsla, stark hierarki, korruption, klanlojalitet eller där relationer väger tyngre än regler – påverkar det självklart också hur man ser på makt och beslutsfattande. Och det gäller åt alla håll: både mellan medborgare och myndigheter – och inom myndigheterna själva.
Det handlar inte om att peka ut människor eller religioner. Det handlar om att våga diskutera kultur och system utan att bli tystad.
För många svenskar känns dagens myndighetsutövning hårdare, mer konfrontativ och mindre lyssnande än tidigare. Fler upplever att dialog har ersatts av beslut uppifrån, standardmallar och en attityd där den enskilde ses som ett problem i stället för en människa.
Är det bara en känsla? Eller har Sverige faktiskt förändrats?
Det måste vi kunna prata om – öppet, sakligt och utan rädsla.
[staffan_reactions]
- Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.

