- Detta ämne har 0 svar, 1 deltagare, och uppdaterades senast för 3 veckor, 6 dagar sedan av
.
-
Ämne
-
Vad händer med demokratin när människor börjar känna att de behöver skydda sig mot sina egna myndigheter i stället för att kunna lita på dem?
Vad händer med demokratin när människor börjar känna att de behöver skydda sig mot sina egna myndigheter i stället för att kunna lita på dem?
Det är kanske en av de mest obekväma frågor vi kan ställa i Sverige.
Men den måste ställas.
Vi talar gärna om Sverige som en rättsstat. En människa som misstänks för ett grovt brott betraktas som oskyldig tills motsatsen har bevisats. Staten måste bevisa sin sak. Den misstänkte kan ha rätt till offentlig försvarare. Bevisningen ska granskas av en oberoende domstol innan straff utdöms.
Det är precis så en rättsstat ska fungera.
Men varför är rättssäkerhetstänkandet så annorlunda när staten använder sin makt på andra områden?
Vad händer när en myndighet först fattar ett ingripande beslut och människan därefter måste försöka få beslutet ändrat i förvaltningsdomstol?
Vad händer när konsekvensen redan har inträffat?
Vad hjälper en seger när det inte längre går att göra beslutet ogjort?
Tänk på djurägaren vars djur omhändertas.
Tänk på företagaren vars verksamhet slås sönder ekonomiskt.
Tänk på familjen där staten ingriper mot föräldrar och barn.
Det finns naturligtvis situationer där samhället måste ingripa omedelbart. Ett barn i verklig fara måste skyddas. Ett djur som faktiskt utsätts för lidande måste få hjälp.
Men just därför måste vi ställa nästa fråga:
Hur säkra ska vi kräva att myndigheterna är innan ett beslut med irreversibla konsekvenser verkställs?
För vad hjälper det att vinna juridiskt två år senare om företaget redan är borta?
Vad hjälper det att långt senare konstatera att ett beslutsunderlag var bristfälligt om familjen redan har gått sönder?
Och vad hjälper ett domstolsavgörande om djuret redan har avlivats?
Hur många har drabbats felaktigt?
Hur många barn har skilts från sina familjer på grunder som senare visat sig vara felaktiga eller otillräckliga?
Hundratals?
Tusentals?
Vet staten ens svaret?
Hur många djur har omhändertagits och därefter avlivats trots att ägaren ansett att myndighetens beslutsunderlag varit felaktigt?
Hur många sådana beslut har senare ändrats?
Hur många av djuren var då fortfarande vid liv?
Vet staten det?
Och om ingen kan svara på dessa frågor – varför finns inte statistiken?
Det handlar inte om att påstå att varje omhändertagande är fel.
Det handlar om att fråga hur en rättsstat kontrollerar konsekvenserna av sin egen makt.
Och var finns äganderätten?
Ett djur är inte bara en post i ett myndighetsärende.
För många människor är hästen, hunden eller katten en familjemedlem. För lantbrukaren kan djuren samtidigt representera generationers avelsarbete, ett livsverk och hela den ekonomiska grunden för verksamheten.
Ändå kan staten under vissa förutsättningar omhänderta djur och senare besluta att de ska säljas, överlåtas eller avlivas.
Därför måste också frågan om äganderätten ställas.
Hur stark är äganderätten i praktiken när staten ingriper?
Vilket beviskrav ska staten uppfylla?
Och hur snabbt måste en oberoende domstol pröva saken innan konsekvenserna blir omöjliga att återställa?
Var tog människan vägen?
Sedan finns en aspekt som är lätt att glömma när människor förvandlas till diarienummer:
den mänskliga.
En bonde kan ha skött djur i fyrtio eller femtio år. Kanske har gården funnits i familjen i generationer.
En dag konstateras problem med några djur.
Självklart ska problemen tas på allvar.
Men borde inte myndighetens första mänskliga fråga vara:
Vad har hänt?
Har personen blivit sjuk?
Har någon närstående dött?
Har ekonomin kollapsat?
Finns det ett problem som går att lösa?
Kan myndigheten hjälpa människan att rätta till situationen och samtidigt skydda djuren?
Myndigheternas uppgift kan inte bara vara att upptäcka fel.
En välfungerande stat måste också kunna kommunicera, förebygga och hjälpa människor att göra rätt.
Vad är egentligen ”lidande”?
Vi använder dessutom stora ord.
Ett av dem är lidande.
Men vem definierar lidandet?
Hur skiljer vi ett verkligt och allvarligt lidande från en tillfällig eller enkelt åtgärdad brist?
Hur säkerställer vi att samma situation bedöms någorlunda lika i Östergötland, Skåne, Norrbotten och Västra Götaland?
Och när konsekvensen av bedömningen kan bli att ett djur tas från sin ägare och aldrig kommer tillbaka måste vi kunna fråga:
Hur högt ska beviskravet vara?
Sverige vill förebygga självmord – men ser vi hela människan?
Sverige har antagit en nationell strategi för psykisk hälsa och suicidprevention.
Visionen är att ingen människa ska hamna i en så utsatt situation att självmord upplevs som den enda utvägen.
Det är en självklar och viktig ambition.
Men då måste vi också våga fråga:
Vad händer psykiskt med en människa när staten tar hennes barn, djur, företag eller livsverk?
Vad händer när samma människa därefter upplever att ingen lyssnar?
Vad händer när processen fortsätter månad efter månad – kanske år efter år?
Och om en människa till slut inte orkar längre:
undersöker staten vilken betydelse den föregående myndighetsprocessen hade?
Detta är inte ett påstående om att myndighetsbeslut orsakar alla sådana tragedier.
Det är en fråga om något mycket grundläggande:
Ser staten människan bakom ärendenumret?
När myndigheten slutar lyssna
Jag har själv fått uppleva vad ett myndighetsingripande kan innebära.
Mina hundar omhändertogs. En av dem avlivades.
Mer än ett år senare pågår fortfarande rättsliga processer och jag försöker fortfarande få full klarhet i vilket underlag olika myndigheter hade och använde.
Men mitt engagemang handlar inte längre bara om mina hundar.
Det handlar om ett system.
För vad händer när en människa efter ett myndighetsbeslut börjar känna:
Jag måste spela in myndighetsbesöket.
Jag måste ha vittnen.
Jag måste dokumentera varje telefonsamtal.
Jag måste skydda mig mot myndigheten.
Då har staten fått ett problem som är betydligt större än det ursprungliga ärendet.
Förtroende går inte att besluta fram
Jag har också besökt Statskontoret och diskuterat rättssäkerhet och myndighetsförtroende med Gabriel Brandström.
Det är just här frågan blir större än djurskydd, socialtjänst eller skatt.
Den blir demokratisk.
En demokrati fungerar därför att medborgarna accepterar att staten har mycket stor makt.
Men den acceptansen bygger på förtroende.
Vi måste tro att tjänstemannen är saklig.
Vi måste tro att dokumentationen är korrekt.
Vi måste tro att myndigheten redovisar även sådant som talar till den enskildes fördel.
Vi måste tro att myndigheten kan erkänna ett misstag.
Och framför allt måste vi tro att det finns en verklig möjlighet att stoppa staten innan en felaktighet orsakar en skada som aldrig kan repareras.
Därför rider jag till Linköping
Det är därför min nästa resa går till Länsstyrelsen i Östergötland i Linköping.
Inte för att hävda att varje tjänsteman gör fel.
Inte för att hävda att myndigheter inte behövs.
Utan för att ställa frågor som varje demokrati måste tåla:
Vem granskar den som granskar oss?
Vilket ansvar följer med rätten att ingripa i en människas liv?
Varför ska staten kunna verkställa irreversibla beslut innan rättsprocessen är avslutad?
Hur skyddas äganderätten?
Var finns den mänskliga bedömningen?
Vad händer när myndigheten har fel?
Och kanske den viktigaste frågan av alla:
Vad händer med demokratin när människor börjar känna att de behöver skydda sig mot sina egna myndigheter i stället för att kunna lita på dem?
Förlorat förtroende återställs inte genom fler paragrafer.
Det återställs genom öppenhet, ansvar, kommunikation och rättssäkerhet.
En stark rättsstat ska kunna skydda barn och djur när det verkligen behövs.
Men en stark rättsstat måste också kunna skydda människan från felaktig myndighetsutövning.
Makt kräver ansvar.
Ingripanden kräver bevis.
Och demokrati kräver förtroende.
Just frågeformen löser mycket här. Vi behöver exempelvis inte hävda att tusentals barn faktiskt har omhändertagits felaktigt när vi inte har tillförlitlig statistik som bevisar det. ”Hur många – hundratals, tusentals? Vet staten?” är både mer intellektuellt hederligt och, enligt min bedömning, retoriskt starkare.
En detalj som faktiskt förstärker artikeln: Sveriges Domstolar skriver själva att rättshjälp är ”mycket ovanligt inom förvaltningsprocessen”. Den som inte har rätt till offentligt biträde eller rättshjälp och vill anlita advokat får normalt betala själv. Samtidigt ska vi behålla undantaget för bland annat LVU, där offentligt biträde normalt finns. �
Sveriges Domstolar +1
Och suiciddelen är inte bara retorik: regeringens nuvarande nationella strategi har uttryckligen visionen att ingen ska hamna i en situation där självmord upplevs som enda utvägen. � Det gör frågan om hur även statens egen myndighetsutövning påverkar människor i extrema livskriser fullt legitim att ställa.
- Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.
